Novellblogg om Taylor Lautner

Jag kollade upp mot Taylor oroande. Han fortsatte,

- Jo det är så att ..

Han avslutade och svalde hårt.

Han försökte på börja meningen igen.

- Jag har funderat lite. Och det är så att jag tror inte detta kommer funka.

Det han sa kunde inte vara sant.

Jag kollade upp på Taylor igen. Han såg hur oroad jag var.

- Vad menar du? Frågade jag Taylor.

- Vi kan inte påbörja nått som inte kan genomföras du vet?

Precis vad jag också hade tänk på. Men jag trodde inte han höll med riktigt.

- Okej, bäst att jag går antar jag.

Taylor nickade och gav mig en kram. Jag sa ingenting utan tog emot kramen och vände sedan på klacken och gick. När jag kom gick förbi hörnet kände jag hur tårarna ville tränga sig ur mina ögon. Men jag ville verkligen inte visa för någon att jag var ledsen, så jag försökte hålla dom inne ett tag till.

Det var nu drygt en halvtimme kvar tills flyget skulle gå. Och jag kände att det inte alls var någon stress. Jag sprang in på en av toaletterna och släppte ut tårarna. Egentligen var det ju ingen stor grej att gråta över. Vi har bara känt varandra i två veckor. Han borde inte betyda så här mycket för mig. Inte nu, inte så här tidigt.

Men nu var det så och jag kunde inte göra någonting åt det.

När jag varit inne på toan i cirka 10 minuter torkade jag mina tårar och gick tillbaka till gate 20.

Där mötte jag en väldigt glad Lana. Men när hon såg att jag precis gråtit såg hon väldigt förvirrad ut.

- Hörru, vad är det som har hänt?

- Han sa att det inte skulle funka. Han langade dissen helt enkelt. Sa jag till Lana och snyftade till.

- Nä, så skulle det ju inte bli ! Sa Lana och kramade mig hårt.

Jag kände hur tårarna ville komma igen. Men jag hindrade dom, jag ville inte börja gråta igen inför alla människor.

Det var nu dags att gå ombord på planet och vi fick samma platser som på vägen till Fuerteventura. Jag fick som sagt sitta längst in.

Under hela två timmar satt jag som förstenad och tittade ut genom fönstret samtidigt som jag lyssnade på The Script.

Även om jag lyssnade på musik hörde jag Taylor säga "Det kommer inte funka" om och om igen i mitt huvud.

Till slut somnade jag och jag tror jag sov ett ganska långt tag. För när jag vaknade igen var det becksvart ute och jag hade även missat två filmer som visats.

Lana petade på mig och jag tog av mig mina hörlurar och lyssnade på vad hon hade att säga.

- Dom ska visa Eclipse nu. Taylor är med i den om du vill se.

Även fast jag faktiskt inte var taggad alls på att se någon av Twilight filmerna, kände jag min ändå tvungen att kolla.

Jag fattade knappt någonting av filmerna eftersom att jag inte sett dom andra två, men jag fortsatte ändå kolla.

Scenerna med Taylor kom, och gud vad snygg han är. Jag förstår verkligen varför alla tjejer blir helt galna i honom. Tänkte jag för mig själv.

Och jag kunde inte låta bli att börja gråta när jag trodde Taylor skulle dö i en scen. Ibland är man för känslig haha.

Filmen tog slut och vi började närma oss John F. Kennedy International Airport. Vi landade och jag såg hur snön flög runt utanför fönstret. Usch och fy. Inte snö, jag vill ha värme. Tänkte jag.

Det var nu dags att gå av planet, och usch vad kallt det var. Jag ville tillbaka något brutalt nu. Men vad ska man göra ? Jag fick leva med det helt enkelt.

Vi fortsatte vidare till vår packning, vi fick den ganska fort. Och sedan åkte vi hem, direkt när vi kom hem gick jag upp och la mig i min säng. Jag hade blivit riktigt trött av resan.

Men precis när jag var på väg att somna ropade pappa på mig att jag skulle komma ner.

- Jag och mamma har nått att berätta. Sa Pappa och gav mig en bild.

---

Hmm vad är det April's päron ska berätta nudå? :))