Novellblogg om Taylor Lautner

Jag kommer inte ihåg något mer efter det.

Jag vaknade upp liggandes i ett främmande rum. Jag kollade runt omkring mig, det var mörkt. Jag försökte inte göra något ljud ifrån mig, jag ville inte att han skulle märka att jag vaknat igen. Jag drog min hand sakta till min ficka för att plocka upp min telefon. Fickan var helt tom.

- Panik, panik, panik.. Sa jag tyst för mig själv.

Jag måste tappat mobilen när han överföll mig.

- Fan. Sa jag än en gång för mig själv.

Paniken kom och jag började skrika allt jag kunde. Jag började även röra på mig men insåg att jag låg i någon slags låda eller kista eller nått.

När jag ledat där ett tag låter det som att en motor går igång och "lådan" kör i väg. Alltså måste det vara en baklucka jag låg i.

Plötsligt hör jag att Human Nature med Michael Jackson går igång. Det är ju min ringsignal! Tänkte jag. Jag försökte lyfta på huvudet för att se ifall jag kunde se mobilen någonstans och såg hur det lyste nere vid mina fötter.

Jag försökte nå mobilen, men det var så långt borta. Jag sparkade till den med foten och den gled upp till min hand. Jag fick nu tag på den och såg att det var Taylor som stod på displayen. Jag svarade.

- Taylor?

- Hej! Allt bra?

Jag började snyfta. Och svarade lite små kaxigt,

- Låter det bra eller?

- Emh, nej. Ta det lugnt. Vad händer egentligen?

- Ja, men just nu ligger jag i en baklucka på en bil som jag inte vet vems det är. Med en förare som överföll mig för drygt en timme sen.

- Vänta va? Sa Taylor helt chockerad.

Jag tystnade ett tag.

- Du hörde vad jag sa! Svarade jag än en gång smått kaxigt.

- Men du, har du någon aning om vart du är?

- MEN VAFAN, HJÄLP MIG BARA!

- Okejokej, ta det lugnt. Jag ska ringa din mamma.

Jag låg där tyst i ungefär 10 minuter. "Snubben" hade nu kört i 35 minuter och jag hade inte den blekaste aning om vart vi var. Dessutom ringde aldrig Taylor tillbaka. Det gjorde mig orolig. Tänk om han inte bryr sig om mig.

Bara några minuter senare ringer telefonen igen. Denna gång var det mamma som ringde.

- April?

- Mamma !

- Vad är det som händer? Sa hon och snyftade till.

- Gråter du mamma? Frågade jag. Bara av att höra mammas röst gjorde att jag lugnade ner mig något alldeles extra.

- April, du är borta. Klart jag gråter. Men jag har iallafall ringt till polisen nu. De är påväg. Dock har dom ingen aning om vart dom ska leta.

Vad ska jag säga nu? Jag vet ju inte heller vad dom ska leta efter. Fan, jag kommer säkert bli mördad eller nått. Tänkte jag för mig själv. Men då kom jag på att det var en svart Volvo V70. Men hur många Volvo V70's finns det inte i LA liksom?

- Det är en Volvo V70. Det är det jag vet.

Mamma tystnade och jag hörde hur hon började snyfta allt mer.

- Mamma det är lugnt. Det fixar sig. Sa jag för att försöka lugna ner henne lite.

I bakgrunden hörde jag att någon knackade på dörren.

- Jag ska bara ta detta. Jag ringer sen. Stå emot allt, okej?

- Okej, jag ska. Svarade jag.

- Jag älskar dig April.

- Jag älskar dig med.

Mamma la på och jag fastnade med blicken i taket av bakluckan. Jag fick massor med flashbacks från Spanien. Hur kul jag faktiskt hade med Taylor. Varför drygar jag så brutalt nu för? Gud alltså, jag måste sluta. Tänkte jag.

Jag plockade upp telefonen och letade upp Taylor i kontaktlistan. Jag klickade på ring och det kom in signaler.

- Hallå? Svarade Taylor med en orolig röst.

- Jo jag måste bara säga att ...

---

Det där fick bli allt för idag. Nu är jag trött och ska sova.