Novellblogg om Taylor Lautner

Jag såg hur han vände blicken från mig. Jag såg hur han spände armarna. Helt plötsligt slår han ett hårt slag rakt ner i bänken så att jag hoppade till och ramlade av bänken. Han vände snabbt blicken mot mig. Jag ställde mig upp så fort jag kunde. Jag tror att mitt hjärta slutade pumpa blod för att jag började se en massa fläckar och helt plötsligt blev allting svart.

Jag öppnade ögonen. Vänta vad var det som hände egentligen... Jag såg Taylor stå och prata med en man med en vit rock. På rocken satt det en bricka, jag såg inte vad som stod på den men jag antog att han var en doktor. Inte så svårt att gissa med den vita rocken. Jag kände hur varm jag var och såg att jag hade en filt virad runt mig. Konstigt, tänkte jag för mig själv. Jag orkade inte röra på mig så jag vred bara runt på huvudet och kollade på alla människor som stressade runt för att allt skulle bli gjort. Mitt i bland folkmassan så såg jag Cam. Jag kände hur en tår rann ner för min kind, jag ville bara springa dit och krama honom. Jag satte mig upp och drog av mig filten. Taylor så att jag var på väg att ställa mig upp och kom och stoppade mig.

- Vart har du tänkt att ta vägen ? frågade han mig bestämt.

- Jag har tänkt att gå och säga hej till Cam. Sa jag och försökte trycka mig förbi honom men han drog mig tillbaka framför honom så att vi såg varandra i ögonen.

- Du svimmade nyss och nu tänker du gå till den man som är kär i dig!? sa Taylor och flinade.

I den här sekunden så kändes det som att jag var med i Eclipse.. när Edward försöker stoppa Bella från att träffa Jacob.

Jag kollade honom i ögonen och höjde på ena ögonbrynet..

- Du kan inte stoppa mig från att träffa honom. Han kommer alltid att finnas i mitt liv. Sa jag surt och sletmig ur hans grepp o gick mot Cam.

- Betyder det att jag inte kommer att vara kvar i ditt liv.. ? Frågade Taylor med en röst jag aldrig hört.

Jag stannade och kollade snabbt över axeln och sprang mot Cam som stod en bit bort.

- Cam!? Cam!? Skrek jag

- Ursäkta men Cam orkar inte med några jobbiga småflickor som du.. Sa en dam så otrevligt hon kunde.

- Hejsan, miss. Otrevlig! Jag är en väldigt nära vän till Cam och jag är Taylor Lautners flickvän. Sa jag och log.

- Så sött ... jo men det är klar du är, och jag är Ryans flickvän. Sa hon och skrattade så fult hon kunde.

- Nej tant, det är min vän Lana som är Ryans flickvän. Sa jag och blinkade åt henne.

Hon kollade på mig irriterat och ropade på livvakterna. Då såg Cam mig.

- April, vad gör du här ?? Sa Cam glatt och kramade mig.

- Jag är här med Ryan, Lana och Taylor för att Ryan har photoshoot. Sa jag

- Jaha okey vad kul! men du tror väl inte att din pojkvän kommer och slår till mig igen. Sa Cam på skoj.

- Hahaha, nejdå! Jag skulle inte våga säga pojkvän nu för tillfället. Sa jag och kollade ner i marken.

- Vadå ? Är ni förlovade? Frågade han allvarligt.

- Haha, nejdå! Det är mer åt andra hållet. Sa jag lite tveksamt.

- Nej vad tråkigt berätta...

Jag såg hur hon sprang mot Cam. Jag undrade om det någonsin skulle bli som gamla tider. Jag ville ha April i min famn. Jag ville att det bara skulle vara vi. Inte någon jobbit Cam eller någon Kristen. Jag såg nu att de stod och pratade. Jag såg också glimten i Cam's ögon när April sa något som jag inte kunde uppfatta. Cam tog April runt midjan och de gick iväg. Jag kände hur frustrerad jag blev och satte mig ner för att inte springa ikapp dem och döda Cam.

Jag kunde verkligen inte fatta vad det var som hänt. Varför jag förstört ALLT. Allt verkligen. Jag orkade inte sitta kvar längre blad allt stressat folk. Så jag ställde mig upp och gick fram till Lana.

- Jag orkar inte mer. Kan du säga till Ryan att jag går hem? Sa jag till Lana.

Hon la sin hand på min axel, nickade och log.

Jag gick hem och hämtade nycklarna till min Range Rover och sedan åkte jag iväg till utkiksberget som jag alltid åker till när jag har något att tänka över. Det jag visade för April en gång i tiden. Det jag lite ångrar att jag visade för April.

Just nu kändes det som att hela min värld höll på att gå under. Att jag inte hade någon kvar. Jag satt ett tag på en sten uppe på berget och kollade ut över LA.

April's blick som hon gav mig efter att jag frågade henne ifall jag inte skulle stanna i hennes liv spelades upp om och om igen i mitt huvud.

Att jag inte svarade på Taylor's fråga ångrade jag lite nu i efterhand. Det är väl klart att han kommer stanna i mitt liv. Och att jag följde med Cam var väl inte heller så smart. Men jag måste ju få ha vänner.

Jag berättade för Cam om vad Taylor gjort. Att han kysst Kristen och kommit hem och låtsas som att inget hade hänt. Alltså hade han inte ens tänk berätta det.

- Jag har alltid trott detta om Taylor. Sa Cam efter att jag berättat allt, även fast jag tror att han bara sa det för att visa medkänsla.

- Nä, jag tror inte det. Taylor är en bra kille. Den bästa killen. Och även fast jag vill förlåta honom, är det svårt.

Det som kändes så bra med att prata med Cam var att han verkligen förstod vad jag menade. Som att han varit med om det själv.

- Du är kär i honom, allt är svårt då. Och han är kär i dig, även fast han kanske inte visar det så tydligt som du vill. Sa Cam och gav mig ett ledsamt leende.

Allt Cam sa var så bra. Allt passade verkligen in på mig. Jag kunde dock inte riktigt fatta hur han kunde förstå mig så pass bra som han gjorde. Helt otroligt.

- Visa att du älskar honom nu istället för att vara sur. Tillade Cam.

Vi som gått en långpromenad längs stranden var nu på väg tillbaka och jag bestämde mig för att svänga av så jag kunde komma hem så snabbt som möjligt. Jag kramade om Cam och vi skildes åt.

Jag kände att den här långa dagen behövde avslutat så ett bra sätt. Så jag bestämde mig för att ringa till Taylor. Jag skrev in hans namn på min iphone och det började ringa. Signalerna kom men han svarade inte. Jag pratade in ett meddelande ut ifall att han inte skulle märka att jag ringde några fler gånger.

- Taylor. Vi måste prata, ring mig när du hör detta. Sa jag och la på.

---

Vad tror ni April kommer säga till Taylor när dom träffas?